måndag 17 november 2014

Jag ville så gärna ha fel

C har precis somnat. Hon sover i vagnen bredvid mig. Jag vill bara skrika rakt ut. Vi skulle bara in och lämna prover i morse men jag misstänkte att det inte var så bra. Jag hade rätt. Jag ville så gärna ha fel. C började blöda näsblod igår. Det var ett tecken. När hon lutade sig mot min axel fick hon ett märke i pannan. Ett sånt där märke som man får om man har sovit på något i flera timmar. Det var flera saker som tillsammans gör att oron börjar gro.

Vi tog stick i fingret i morse, samma sjuksköterska som sist, och allt gick som på räls. Sedan bestämde jag att vi skulle åka upp till avdelningen och mottagningen för att rådfråga. Resultatet av det blev att vi fick emla porten och avvakta provsvaren. C blev direkt stressad och bönade och bad om att slippa sätta nålen. Ingen återvändo.

Jag hade rätt, jag ville så gärna ha fel. C behöver påfyllning av blod. De hade inte fått svaren på trombocyterna ännu men jag kunde nog räkna med att hon skulle behöva det med. Utifrån vad jag hade berättat, utifrån tecknen.

Jag sitter på en nyspritad brits och håller mitt skrikande barn. De har tagit bort emlakrämen och plåstret. De har tvättat, fem gånger, som alltid. Jag håller hennes händer. En sköterska håller hennes huvud, för att hon ska lyfta upp hakan och en tredje känner efter porten för att trycka i nålen. Ett. Två. Tre. Sjuksköterskan räknar och trycker i nålen. C skriker. "Inte hålla fast mig. Inte hålla händerna. Inte hålla fast". Sjuksköterskan försöker få ut blod men misslyckas. Hon ruckar på nålen. C skriker med nya krafter. Sjuksköterskan får det fortfarande inte att fungera som det ska. Jag känner gråten i halsen. Jag fortsätter att viska till C hur modig och stark hon är. Jag säger inte att det går snabbt längre. Jag har redan förstått att hon tänker ta ut nålen och sätta en ny. Jag vill fly. Jag vill ta min dotter i min famn och springa fortare än vad benen bär. Jag vill kunna skydda henne. Jag vill rädda henne. Jag vill att allt ska vara bra. Jag vill att hon ska få vara ett barn utan bekymmer. Jag vill att hon ska kunna leka med jämnåriga utan att vara rädd.

Jag hade rätt, jag ville så gärna ha fel. C skriker och vrider sig. Hon försöker komma undan den nya nålen som ska köras in i hennes bröst. Hon ber mig att inte hålla fast henne men jag kan inte uppfylla hennes önskan. Jag måste. Jag måste se till att hon får blod och trombocyter.

Klockan är efter 14 och C är helt slut. Nålen sitter på plats och C pratar hellre om sina nya studsbollar än något annat. Jag är kvar i skriket. Jag är kvar i smärtan. Mitt bröst håller på att sprängas. Tårarna bränner. Så somnar C, helt uppochner, innan makaronerna som hon tjatat om är klara. Snabbmakaroner tar tre minuter. C ger upp och somnar. Hon orkar inte mer. Hon har använt all sin kraft för att kämpa mot det oundvikliga - nålen sitter i hennes bröst.

Och i dag är det sex månader sedan hon gick senast.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar