Så sitter jag är igen, i ett kalt kallt rum på barnakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus. C har somnat, matt och utslagen, dels av den höga febern men även av att använda sina sista krafter för högljudd protest och hysterisk gråt. Den där rädslan för nya doktorer och för undersökningar som hon inte känner igen. En sådan sak som att lysa med en lampa i örat kan resultera i mer hysteri än att sätta nålen - för hon vet inte vad det är som ska hända.
Efter vårt förra akutbesök fick jag lära mig den hårda vägen att vi ska kräva att det kommer någon från Q84 och sätter nålen. Det gör jag men får beskedet att de kan inte hjälpa oss. C gråter hysteriskt och snyftar en sjuksköterskas namn, någon hon litar på. E, en av de första som tog hand om oss. Jag skäms inte längre utan frågar rakt ut efter erfarenhet av att sätta nålen. Jag kan bara lita på deras ord och måste göra det. Men jag erkänner att det är svårt efter förra gången. Jag erkänner att jag inte alls känner mig trygg. Jag gör dock allt i min kraft för att inte föra över de känslorna på C.
Vi har en läkare som känns bra. Men det spelar ingen roll, C känner henne inte. Hon känner inte igen henne och hon känner inte igen vad hon vill göra. Det sprutar snor och tårar. Jag får ännu en gång hålla fast mitt barns händer och ben. Jag får ännu en gång känslan av att jag inte vill vara här. Allt är bara så absurt. Varför händer detta?
Maktlösheten. Att inte ha någon kontroll. Rädslan. Febern utan febernedsättande. Hungern som jag inte kan mätta. Oron som kryper under huden. Det tysta skriket. Jag är så jävla trasig just nu. Men jag kan inte ens låta mig fundera på det. Jag kan bara älska mer. Jag kan bara krama om min älskade skalliga unge mer. Och mer.
Och hemma går Finaste runt med O på axeln som fortfarande inte har hittat tillbaka till energin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar