söndag 23 november 2014

En vända till

Vi fick komma hem på permis. C är överlycklig över att slippa ta ut nålen, eller "vi får ta med nålen hem" som hon säger med stolthet. Jag tycker inte att just det är lika stort. Jag längtar oerhört mycket efter resten av familjen. Väggarna på sjukhuset är tjocka och jag har inte varit ut sedan i torsdags morse. Jag behöver luft. Jag behöver få krama mina andra två barn. Jag behöver få krypa upp i Finastes famn.

När vi kommer hem sover B&O och jag vankar vid fönstret. De sover länge, och till slut går jag ut och väcker dem. Glädjen är ömsesidig. Det är den inte alltid men jag njuter för fulla muggar. Jag kramas, blir överöst med snoriga blöta pussar och leker tittut. Vi busar och båda två springer genom hela rummet in i min famn, flera gånger. Kärleken är total.

Alla barnen sitter i sin pappas famn och C kramar B om och om igen. O lägger huvudet på sin pappas ben och bara tittar på sina syskon. När C ser det börjar hon säga förlåt och kryper fram till O säger: "Kom Ovia, kom till Yaya." Och sedan blir det pusskalas. Kärleken är total.

Känslan av att få sova hemma även om vi ska tillbaka dagen efter. Jag ska få sova i min säng. Hela eftermiddagen går jag och längtar efter sängen. O har svårt att komma till ro på kvällen. Jag är inte förvånad, hon påverkas mycket av att C försvinner med en förälder i flera dagar. Hon är orolig men somnar till slut. Kort därefter gråter B och är vaken. Finaste går upp och kommer ner med en hysterisk nerspydd plutt. Då börjar vi om med kräksjuka..


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar