måndag 8 juni 2015

Astrid Lindgrens värld och oro för vattkoppor

Lycka. Jag har känt mig hel och lycklig. Vi har varit till Astrid Lindgrens värld med Barncancerföreningen - ett minne för livet. Vi har inte rest (mer än två turer till Sundsvall) sedan C fick diagnos så det var spännande för hela familjen att ge sig ut på äventyr. Barnen sov illa natten innan avresa och pratade om Pippi varje vaken stund. Bussresan ner gick över förväntan, C och O sov en stund var, och vi kunde därmed sitta med de vakna barnen hela resan. B var för exalterad. Munnen gick i ett; brandbil, åååka pippi, åååka byss, gaffeltuck. Ivrigt pekande och förklarande. Han däckade när vi körde in på parkeringen utanför Astrid Lindgrens värld. Skrek "Pippi", i sömnen när jag lyfte ur honom ner i vagnen.



Vilket äventyr! Vilken fullträff! Vi såg teatrar, vi klättrade runt i Villa Villerkulla, vi lekte och vi var tillsammans. Vi var hela familjen, som vilken som helst. Det var helt underbart. 



Jag blir alldeles varm i kroppen bara av att leta orden för att beskriva. Att återuppleva de där två dagarna, att gå igenom bilder. Glada, förväntansfulla barn. Syskonkärlek. Lek och bus. Mys och kärlek. 




Efter det har vi hunnit med en behandling cytostatika, kortison och ett besök på Gröna Lund. Det var riktigt jobbigt att sätta nålen denna gång. Det är tydligt att det blir svårare när det är längre mellan gångerna. C kan dessutom uttrycka sig mycket bättre och berätta vad hon inte vill göra och varför. Hon har ord för saker hon inte borde veta existerade.



I lördags fick jag ett sms. Jag är tacksam och verkligen glad över att få informationen om att det börjat gå vattkoppor på förskolan. Jag får informationen i tid och därmed kan vi i familjen besluta att vi vill ge barnen sommarlov redan nu och inte riskera något. Jag är evigt tacksam för att de tänkte på oss och meddelade direkt, även då det var helg.

Oron är hela tiden närvarande. Oro för att vattkoppor skulle sänka C helt. Oro för att skjuta på behandlingar. Vi är så nära att gå över till bara kvällsmedicin och avsluta kapitlet med intravenösa behandlingar. Nära men inte riktigt där.

I onsdags fick C cytostatika, vincristin, och hon har inte bajsat sedan dess. Det är fem dagar sedan. Oron kryper under huden och tar min energi och mitt tålamod. Det jag behöver mest när jag har tre barn hemma. De märker det, såklart, vilket gör allt ännu jobbigare. Jag är inte den mamman jag vill vara. Inte idag. Ikväll kommer min lillasyster, älskade E, och hjälper till så att barnen kan vara hemma tills semestern börjar. Och imorgon ska vi till sjukhuset igen, C och jag.


3 kommentarer:

  1. Så härligt att läsa!! :)

    SvaraRadera
  2. Saknar min lilla kompis Cornelia mvh Clara från sjukhuset❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej fina fina Clara!
      Cornelia har fått sin sista planerade intravenösa mot leukemin så nu är det färre besök på sjukhuset och inga planerade övernattningar. Hur går det för er? Vi tänker på er och hoppas att någon gång leka utomhus istället. Cornelia och hennes syskon leker massor med det fina huset som de fick av dig. Stort tack igen!

      Radera