Lugn

Jag kom hem med ett lugn i själen. Jag kom hem med energi. Jag fyllde på ett förråd av tålamod. Jag känner lugn.

Fredag kväll för en vecka sedan stuvade jag in symaskiner, tyger, mönster och allt jag kunde tänkas behöva för ett par dagar i en hembyggnadsgård utanför Norrköping. Tio personer jag aldrig hade träffat, eller som hade träffat varandra, skulle samlas och sy i en helg. Det hade kunnat bli hursomhelst. Det blev helt fantastiskt.

Sena kvällar, utbyte av erfarenheter och livshistorier. Vänskap, givmildhet och en massa kärlek. Jag kom hem med ett lugn i själen.

Barnen hade en toppenhelg de med, med sin pappa och farmor och farfar. Skogsutflykter, cykla på gatan och bus. Under veckan har de varit på förskolan allesammans och vi skapar sakta en vardag och rutiner.

Igår var jag till sjukhuset själv, dels för att prata med psykologen, dels för att gå igenom planeringen av kommande behandlingar för C. Vi har tidigare fått veta att det inte är säkert att hon ska kunna få sin nästa Pamidronate-behandling eftersom hon fick frakturer i handlederna. Sedan total tystnad. Jag fick igår gå igenom vilka behandlingar de olika kallelserna som vi har fått avser. Dessutom ringde vår ansvarige från endokrin så jag fick svar på mina hundra frågor gällande frakturerna, röntgenplåtarna och den felställda handleden. Därtill fick jag positivt besked från endokrin, värdena ser bra ut inför kommande Pamidronate-behandling. Frakturerna ska inte påverka datumet för behandling. Det är en enorm lättnad.

Jag förstår inte hur jag kan må så dåligt samtidigt som jag är så lycklig. Barnen är underbara, roliga och glada. Vädret underlättar för lek, bus och gemenskap. Alla kan sitta i sandlådan och prata. De pratar med varandra.

"Jag är stark, men mina ben är för korta". Cornelia 3 år försöker bära iväg på en gungstol på IKEA.