Tacksamheten

C sover. Droppmaskinen brummar. Jag rensar tankarna. Tänker tillbaka på senaste året. På allt vi har tagit oss igenom. På allt som vi har framför oss. På alla som stått vid vår sida. På dem som försvann. På mitt ständigt förvirrade intryck och uttryck. På min oförmåga att slutföra en mening. På all oro. På alla kamper. På all lycka. På all styrka. På allt mod. På all glädje. På all sorg. På hur svårt allt har varit. På hur svårt allting är. Ingenting blev ens i närheten av vad vi hade tänkt oss. Vi har varandra. Vi är starka. Vi är proppfulla av kärlek.

Jag känner sådan glädje över att C springer och cyklar i korridorerna. Hon är glad, hon är ett glatt barn. Hon är klok, eftertänksam och stark. Hon är verbal och hon är snäll. Just nu är vi i en period där tre barn gärna testar gränser hemma. C vill gärna vara med och sätta reglerna (när det inte är hon som trotsar). Hon vill gärna hjälpa till och hon vill gärna reda ut bråk. B&O lyssnar med stora ögon när C kommer och frågar vad de gör och säger att de inte ska bråka. Däremot är det inte lika lätt att snacka sig ur en situation där hon själv är intressent på någon pryl. De leker, de bygger relationer till varandra och de myser. De älskar varandra. Och jag älskar dem, så oerhört mycket. Hon har tjockt hår nu, en matta över det lilla huvudet. Det går att sätta tofs. Ibland är det så oerhört viktigt. Oftast bryr C inte sig alls. Men ingen av mina barn är särskilt hårfagra och tur är väl det. De kommer nog att få tjockt hår dock, hela bunten.

Jag är så tacksam och tårarna svämmar över idag. Vi fick biljetter till Fjärilshuset och Skansen tryckta i handen. Det betyder så mycket. Jag har helt plötsligt aktiviteter att hitta på med tre busiga barn. Jag behöver inte planera och tänka utan bara göra och det betyder allt!