tisdag 30 juni 2015

Olika besked

Jag känner mig jagad. Får svårt att andas. Känslan av att jag håller på att bli tokig. Väggarna krymper. Syret tar slut och huvudet dunkar. Jag kan knappt sortera orden eller tankarna.

I morgon är det dags för sista Högdosmetotrexate-behandlingen (HDM). Eller var. För en vecka sedan ringde jag in och berättade att vi fått veta att C exponerats för vattkoppor. Dagen spenderade vi sedan till att leta efter ett apotek som hade medicinen i lager. Läkaren som jag pratade med försäkrade mig om att vi i nuläget inte behövde ändra något i planeringen, C skulle få sin HDM som planerat. Men hon behövde äta medicin (zovirax) fyra gånger om dagen i 21 dagar förebyggande mot vattkoppor. Om B eller O skulle få vattkoppor skulle vi höra av oss snarast eftersom dos och eventuell planering skulle kunna komma att ändras. Vi kunde åka till Sundsvall och mormor som planerat.

Det gjorde vi. Jag slappnade av. Jag började planera sommaren, kanske skulle vi kunna åka på semester ändå. Vi skulle bara ta oss igenom den sista HDM:en. Finaste skulle läggas in med C i morgon så i morse gick vi igenom vad som skulle hända de närmaste dagarna med henne. Idiotiskt av mig att tro att det skulle bli en familjesemester.

Så ringer en annan läkare. C kan inte under några omständigheter läggas in och få HDM imorgon. Hennes värden är jättefina men hon kan inte få HDM när hon går på Zovirax. Det är Finaste som pratar med läkaren. Mitt hjärta rusar. Min andning blir genast kortare, jag kämpar mot ångesten som väller över mig med full kraft. Läkare som ger helt motsatta besked är det mest skrämmande. Vem ska jag lita på då? Säg mig hur ska jag någonsin våga lita på läkare igen. Jag står i min mardröm och har inget annat val än att lägga min dotters liv i dessa läkares vård. Dem som jag ska lita på mest, de är inte överens om nästa steg. Vem ska jag lita på? Jag, som mamma, ska skydda mina barn. Jag ska ta hand om dem och se till att de får det bästa, men hur ska jag veta.

Jag känner hur syret tar slut. Jag känner mig helt svimfärdig. Jag vill skrika rakt ut. Jag går i cirklar i min egen labyrint. Huden känns stram, för trång. Halsen snörps ihop och mina ögon tåras. Få inte panik nu, tankar studsar runt som pingisbollar. Det är för sent, jag kan inte hålla tillbaka. Fosterställning. Tillbakahållna skrik som blir flämtningar. Kippar efter andan. Måste samla mig till barnen vaknar, torka tårar och resa mig upp. Snart. Stirrar i taket och undrar om jag kommer ta mig igenom den här mardrömmen. Vad kommer vara kvar av mig sen?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar