lördag 9 maj 2015

Felställd vänster handled

Gårdagen hänger över mig. C var på strålande humör när hon vaknade och sprang, cyklade eller lekte sig genom korridoren varje vaken sekund. Vi fick tid att ta bort gipsen klockan elva och till och med det gick hon emot med humöret på topp. Sedan börjar mina frågor och ifrågasättande. Jag har aldrig brutit något och därför aldrig heller varit gipsad. Jag vet inte hur det känns att ta bort ett gips. Jag vet inte att det kan göra fruktansvärt ont och nästan göra en svimfärdig. Min treåring kunde inte heller tala om hur det kändes för mig. Men hennes humör förändrades totalt och hon var alldeles vansinnig. Kan jag kräva att någon talar om för mig att hon behöver få smärtstillande? Kan jag få några råd och hjälp att förstå varför hon är så arg helt plötsligt? Kan det vara praxis att antingen ge i förebyggande syfte eller i alla fall informera om att jag ska ge smärtstillande om hon verkar ha ont? Tydligen inte, eller så missades det denna gång.

Jag påpekade även att vänster handled fortfarande pekade rakt ut och att höger handled var alldeles blå. "Det går till sig, det kan vara lite svullet och blått", var svaret kort och gott. Jag gav mig inte utan ville att sjukgymnasten samt läkaren på vår avdelning kikade på handleden. De höll med mig om vänster handled och vi fick remiss till röntgen.

Eftermiddagen var fruktansvärt jobbig, för både C och mig. Sen träffade C ett av de andra barnens syskon, en flicka som kanske är tre gånger så gammal som C men som lekte med henne och gick med på att låta C bestämma. C blev överlycklig. Hon skrattade tills hon kiknade. Hon kallade flickan för sin syster, sin bästa kompis och bjöd till slut in henne på sitt rum för fredagsmys. Jag fixade lite jordgubbar och grät för att jag var så rörd. Där satt de två, uppkrupna i C's säng och åt jordgubbar och tittade på tecknat. C var alldeles till sig för att hennes bästa kompis skulle ha det bra; bjöd på de största jordgubbarna, frågade om hon ville ha mer och bara njöt. Efter en stund kom även flickans mamma, syskon och även pappa. Och allt kändes verkligen som fredagsmys under en stund.

Det blev röntgen först vid femtiden och till min stora förvåning var C helt med på vad som skulle göras. Hon gick hela vägen från Q84 till röntgen själv. De är fantastiska på röntgen, pedagogiska och hjälpsamma. De vet hur jobbigt C tycker det är och tar det på allvar. C fick sitta i mitt knä, hon höll själv armen i rätt vinkel och vi räknade till tio på engelska. En suddig plåt men två som gick att använda och sedan gav vi oss. Ännu en bra upplevelse, jag är oerhört tacksam!

Under kvällen kommer svaret, vänster handled är 25 procent felställd. Jag blir så ledsen. Förtvivlad. Frågorna är många men svaren är få. Ortopederna ska återkomma med eventuell plan alternativt säga att vi inte behöver någon åtgärd. Men tar de hänsyn till hennes låga bentäthet? Kan vi fortsätta med pamidronatbehandlingen? Har hon ont? Kommer hon ha lättare att bryta den igen? Hur lång tid avvaktar man med att se om den "växer till sig"? Jag kastas tillbaka till hopplöshet, oro och ren förtvivlan. C är så jävla stark. Hon är en superhjälte men nu behöver vi inte fler saker att besegra. Hon kämpar och tränar på att gå. Hon leker och springer och det är jag tacksam för. Jag vill bara känna att vi kan fokusera på det nu, på det positiva, på att besegra cancern och springa igen.

Det räcker nu.

2 kommentarer:

  1. Vad roligt att läsa att Clara kunde glädja Cornelia❤️! Vi tänker på er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Cornelia pratar fortfarande om Clara (sin bästa kompis). Huset med alla djur som hon fick leker alla barnen med - stort stort tack! Jag hoppas verkligen att allt gått bra för er!

      Radera