Jag var hemma med B&O när C fick sin sista HögdosMethotrexate (HDM). Kroppen skrek av saknad. Tomrummet i huset ekade när små barnfötter sprang runt. Ett par fötter saknades. B&O är så stora nu och förstår så mycket. Vi bestämde därför att vi skulle åka hela familjen när C checkades in för att B&O skulle veta var C och pappa skulle vara. Det blev ett tårdrypande farväl. Alla barnen grät när de kramade varandra hejdå. B grät hela vägen till garaget.
C hade det tufft under dessa fyra dagar på sjukhuset. Hon fastnade med nålen och den rycktes ut. Sätta nålen en gång är jobbigt, sätta nålen två gånger tär. Hon mådde extremt illa och fick till slut kortison mot illamåendet. Det är första gången. Hon har varit trött, hängig och det är tydligt att kroppen brutits ned igen.
Torsdagen kom till slut och här hemma åt vi frukost och åkte sedan direkt till sjukhuset för att hämta hem resten av familjen. Att höra B&O prata om "Yaya komma hem" och "Pappa hemma nu" fick mina ögon att tåras. Att sedan se tre syskon springa mot varandra i korridoren och skrika varandras namn fick mig att svämma över. När C sprang in i min famn och jag sätter näsan i hennes hår luktar hon desinfektion och sterilt. Doften av mitt barn är som bortblåst. Tårarna rinner nedför mina kinder och jag försöker med bruten röst förklara, för alla mina barn, att jag är glad. Att jag är så glad över att vi alla är tillsammans. De ser inte ut att tro mig. Det blir ett ännu större puss- och kramkalas.
Väl hemma har vi planerat semester. Pratat om väder, om boende och möjliga resvägar. Om olika stopp och om aktiviteter. Barnens mormor och P har varit på besök och barnen är överlyckliga. Vi hann även med en spontantripp till Eskilstuna och Parken Zoo.
Igår skulle vi åka till Göteborg men vi fick skjuta på det till idag. I samma ögonblick som jag packar sista paret byxor ropar C från sängen. Jag springer upp och ser att hon har något i handen och frågar om det är snor. "Låt mig hämta papper, älskling". Då hulkar hon igen och jag förstår i samma ögonblick varför täcket är blött. Hon kräks igen. Jävla cytostatika. Jävla cancer.
Besvikelsen är större än jag ens vill erkänna. Jag ser semestern försvinna med kräket som spolas ned i toaletten. Jag spänner mig och axlarna gör ont. Jag är trött. Jag är så förbannat trött. Jag orkar inte med motgångar hur små de än kan verka. Jag orkar inte sitta hemma i regnet en dag till. Tyvärr så är inte alternativen så många. Vi ringer sjukhuset som vill att vi avvaktar dagen och ser hur C mår. Det är klart vi gör det. Fokus på min älskade starka unge. Fokus på hon som kryper upp i min famn och bara vill vara nära. Fokus och kramar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar