Magnetröntgen

Vi sitter i ett rum på sjukhuset. Finaste, C och jag. C har fastat sedan sju och nu är klockan 12, humöret är ännu bra. Om en timme väntar magnetröntgen av ben, rygg, axlar och nacke. C fick precis "nässpray" för att somna och inom tio minuter ska vi sätta nålen. Allt känns som ett virrvarr och jag är oproportionerligt trött. Jag är orolig. Nässprayen ska ge en sömn som mer liknar en vanlig naturlig sömn och är inte lika påfrestande för C. Men att spruta upp något i näsan på en treåring som kämpar emot är påfrestande för alla.

Det har hänt så mycket. Och ingenting. Vi har hamnat mellan stolarna och behöver projektleda och ligga på för att något ska hända. I alla fall känns det så. C behöver göra en ny benmineralmätning, eftersom den förra inte gick så bra. Denna gång ska C sövas för att endokrin ska få resultat och kunna påbörja behandling. Första gången vi träffade dem fick jag veta att C uppfyllde kriterierna och de rekommenderade behandling. De vill dock ha denna mätning för att kunna se vilka resultat de får.

Tio minuter senare är C trött men har inte somnat. Sövningen verkar men har inte slagit ut henne. Det blir den värsta sövningen hittills. C är helt vid medvetande men kämpar mot kroppen som vill ge vika och somna. Hon gråter, snyftar men har svårt att hålla ögonen öppna när hon försöker vrida sig för att hon inte vill sätta nålen. Hon är fånge i sin kropp. Det är fruktansvärt. Finaste bär C tillbaka till sängen. Hon somnar men sover oroligt. Hon snyftar, sparkar och jag gråter. Mina tårar rinner över hennes korta hår, hennes lena kinder och blandas med hennes tårar. Jag ligger ner i sängen och håller om henne när de kör sängen mot röntgen. Jag gråter obehindrat. Släpper taget en stund och borrar in mig i hennes nacke. Släpper loss knuten av gråt inom mig.

När vi kommer till röntgen informeras vi om att magnetröntgen kommer att ta cirka en och en halv till två timmar och att de därför kommer bli tvingade att även ge henne den andra sövningen, propofol, som söver henne djupare än nässprayen. Nässprayen håller inte så länge. Hon rör sig fortfarande, sparkar och snyftar. Det hugger i mig som en kniv varje gång hon tappar andan av en snyftning.

Jag bär hennes livlösa kropp genom korridoren till magnetröntgen. Att bära ett barn som är sövt är ren ångest i varje cell i min kropp. Det går inte att känna igen mitt barn, huvudet måste stödjas och kroppen verkar väga mycket mer. Inte en muskel som är spänd, som det är när ett barn sover. Jag lägger henne försiktigt på anvisad plats, pussar henne på pannan, viskar att jag älskar henne och går ut därifrån.

Detta var en vecka sedan, måndagen den 23 februari. Jag kunde inte skriva klart, jag kunde inte avsluta tankarna.

Tomheten. Sängen är med C på magnetröntgen och här ska vi vänta.