Det händer så mycket samtidigt som allt står still. Jag försöker projektleda min dotters vård. Försöker driva den framåt. Det finns en djup rädsla i detta. Det är så oerhört skrämmande att hamna mellan stolar. Det är min dotters liv. Det är vården som ska göra min dotter frisk.
Jag ska formulera och skriva ner de senaste veckornas kaos och lycka. Alltid blandat. Skriva om den hemska sövningen, om tårarna, snyftningarna och magnetröntgen. Om resultatet, planeringen av nya behandlingar och bentäthetsmätningen som vi väntar på. Om lyckotårar, första stegen på ett år och syskon som skrattar och busar. Jag ska skriva om det. Jag ska hitta orden.
<3 <3 styrkekramar till er alla, Lillian
SvaraRadera