Det kom ett brev. Planering av fortsatt vård för Cornelia. Ingenting som är konstigt längre med det. Men där, mitt ibland alla tiderna så fanns ett läkarbesök jag inte trodde jag skulle få se, en tid för bentäthetsmätning. De har bokat in narkos den här gången. Jag är glad. Jag är lättad.
Orken tar slut, gång på gång. Hela tiden finner jag en ny lägstanivå. När jag inte trodde jag kunde bli tröttare och kräksjukan intar hemmet, igen. Jag gick från tre nätter på sjukhus, där blöjan byttes varannan timme dygnet runt, till vaknatt på soffan med kräksjuk liten. Vilket senare resulterade i fler kräknätter. Men nog om det.
Jag fick och får ibland frågan hur jag mår. Jag mår skit. Mitt barn kämpar för sitt liv och jag kan inte ge henne trygghet. Jag kan inte säga att allt blir bra eller att det är sista gången de kommer att sätta nålen. Jag kan inte ta smärtan, mardrömmarna eller av mediciner orsakade vredesutbrott. Jag mår skit. Jag försöker hålla mig ovanför ytan och hela tiden fokusera på att det kommer bättre tider. För närvarande har jag växt en och en halv centimeter och mäter numera 176 cm. Jag väger 53 kg. Nej, ingenting är särskilt bra.
Men C har fått tid för bentäthetsmätning och hon var faktiskt några timmar på förskolan i dag. Vi fokuserar på det. Det är bra.
Vilken kämpe du är. Jag som är utanför kan ju inte förstå men ändå ana hur fruktansvärt jobbigt ni har det. Skickar all styrka till er 💞 kram!
SvaraRadera