Sjukskriven

Jag ringde och grät. Jag grät och hulkade. Jag bad om hjälp. Denna gång tog de mig på allvar och allt gick med en väldig fart. Kanske var det för att jag berättade att jag är hemma ensam med barnen denna vecka. Kanske var det för att jag faktiskt grät.

Läkartiden bokades om till i onsdags (dagen efter mitt samtal) och sedan fick jag en akutremiss skickad till Prima vuxenpsykiatri. De ringde upp igår och sa att de ville komma på hembesök innan helgen, skulle torsdag passa. När jag avslutat samtalet stod jag och hyperventilerade. Tårarna sprutade och jag fick panik. Ren och skär ångest.

Tänk om de anser att jag inte kan ta hand om mina barn. Tänk om de tar mina barn. Tänk om de tar mina barn!

De har inte tagit mina barn men de har sjukskrivit mig med omedelbar verkan. Jag ska nu påbörja resan tillbaka, inte ensam utan med hjälp. Med professionell hjälp ska jag ta mig tillbaka och bli starkare än någonsin. Det är jag skyldig mina barn. Men jag är också skyldig dem att lyssna på kroppen och ta en dag i taget. Att lyssna på vad min psykolog säger. Att känna efter.

Jag är rädd. Jag är fullkomligt skräckslagen. Jag är sjukskriven för depression.