Denna tryckande tystnad, har jag längtat efter den? Ensamheten. Egentiden. Tystnaden.
Första förskoledagen efter sommaren för alla barn. Gråt och skrik vid lämning. Tankar från C innan; "Mamma, då blir jag ledsen när du går". Tankar från B innan: "Basse lessen, pappa, Basse vill inte gå kolan". O hoppade in och sa inte ens hejdå.
Att komma hem till det tysta huset. Att komma hem till alla måsten. Att komma hem till hösten och veta att nu startar resan tillbaka. Storstäda, maskera fönster, måla fönsterkarmar, tvätta, vika tvätt, dammsuga, plocka, plocka undan, planera middagar och ta tag i mig själv. Tystnaden äter upp mig. Jag dricker en kopp kaffe men fastnar sedan. Jag vill lägga mig i fosterställning, sova bort dagen och inte kliva upp förrän de kommer hem igen. Familjen. Jag vågar inte göra det för jag är inte säker på att jag kommer ur den fosterställningen någonsin igen. Så istället sitter jag här, framför datorn och vräker ur mig varje tanke, varje känsla som dyker upp.
Det är lätt att tappa fotfästet, och varje gång jag gör det känns allt så absurt. Som om det inte är på riktigt, visst är väl väggarna lite sneda? Inte är jag här egentligen? Detta kommer snart att suddas ut ur mitt minne, när jag vaknar ur denna dröm (mardröm?). Ljudet känns annorlunda, tryckande. Inte verkligt. Jag måste sätta på radion, jag måste avsluta denna panikångest som kommer krypande. Som en rök som fyller upp ett hus. Fyller upp mina lungor och förpestar min kropp, så ter den sig, panikångesten.
Jag måste höra något verkligt, jag måste ta tag i något. Jag måste prata med någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar