Jag ler åt minnet. Jag hoppas det blir så, att de får gå med armarna kring varandra i många sensommardagar framöver. Det måste bli så.
Vi har badat. Vi har skrattat och busat. Vi har bråkat och kramats. Vi har varit en familj som vilken som helst. Ge mig fler av dessa dagar, helger och veckor. Ge mig år med min familj.
Rädslan och oron tar udden av den totala lyckan men jag väljer att leva i den. Leva i lyckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar