Mitt i smeten

Jag är mitt i allt. Mitt i smeten. Fastkletad och med smet i ögonen. Svårt att se klart. Svårt att minnas vad jag gjorde för fem minuter sedan. Ännu svårare att minnas hur allt var innan.

Men jag hör barn på förskolan ropa; "Titta vad mycket hår Cornelia har". Jag ser hur hon sträcker på sig, hur hon blir stolt. Hur hon springer över förskolegården och vill vara med. Hon vill leka, hon vill vara en i gruppen. Förskolepedagoger som berättar hur stark C är, hur långt hon har gått och hur hon kämpar.

Jag är mitt i och ser hur stark hon har blivit. Jag älskar att borra ner ansiktet i hennes vilda tjocka hår som står åt alla håll. Dra in lukten. Lukten av min levande starka unge. Jag har svårt att smälta allt som hänt. Jag har svårt att se hur stor skillnad det är, jag måste gå tillbaka i minnet. Jag går igenom gamla bilder, ser vad hon kämpat. Ser hur hon låg i soffan och inte orkade annat. Barnet framför mig dansar och hoppar jämfota när hon hör Upp med Maskinen. Springer och cyklar.

Jag är mitt i allt. Jag vill vara positiv men minnet av det senaste året är för starkt. Rädslan kramar mig hårt. Tårarna väller upp så fort någon frågar "hur är det, hon ser ut att må bra?". Hon mår bra, idag och igår, morgondagen vet jag inget om. Hon mår bra, här och nu.