onsdag 1 augusti 2012

Att hålla för öronen

Jag är rädd för att bli en hökmamma. En som aldrig låter Cs pappa trösta och vara tryggheten. En som tar upp henne så snart hon piper till och en sån där som alltid vyssjar henne till sömns.

Så ikväll när Finaste skulle få henne att somna om fick jag stålsätta mig. För att jag VET att han KAN. Det spänner i brösten när hon skriker. Det visste inte jag innan jag fick barn men det gör faktiskt fysiskt ont. Jag kollar in tiden mest för att inte rusa in och ta över efter två minuter (jo, det har hänt). Jag försöker fokusera mig på att komma på ett grymt bra ord på Wordfeud (fungerar inte alls). Och till slut går jag in på toaletten och sätter händerna för öronen (i kanske trettio sekunder). Jag undrar om det är såhär det ska vara och bestämmer mig för 'Nej, det här håller inte. Jag går åt. Jag måste få hålla och vagga mitt barn. Hon ska inte behöva gråta sig till sömns'. Och när jag tar bort händerna från öronen så är det knäppt tyst. Jag kastar mig (tyst) ut från toaletten och ser hur Finaste fortfarande går vaggar henne och sjunger stillsamt. Och hon håller på att somna.

Men vi är båda överens om att Finaste får vara nykter på fredag så vi kan åka hem och sedan tillbaka igen. Det är kanske så man får göra som småbarnsförälder. Jag är beredd på det mesta. Utom att stanna hemma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar