Det där om att behöva en paus

Och så sitter jag ensam hemma och kollar på dåliga sitcoms. Igen. Och är less. Jag vill inte ömka och vara negativ men jag vet inte riktigt vad jag kan göra åt situationen heller. Jag vill kunna gå ut och äta en kväll, träna eller bara hänga med tjejerna. Jag älskar min dotter över allt annat och är tacksam för att jag får spendera med henne. Det är jag verkligen. Men jag önskar att hon tog flaska så att hennes pappa kunde få några kvällar på tu man hand med henne.

Jag vill få ta på mig kläder som inte är anpassade för amning. Jag vill ha snygga skor med obekvämt hög klack. Jag vill fixa håret. Dofta lite parfym och titta folk i ögonen när jag pratar med dem. Föra konversationer, hela konversationer. Längta och sakna min fantastiska dotter under en kväll.

Men innan hon tar flaska kan jag inte riktigt ställa kravet att jag ska hitta på något utan C. Hon får istället hänga med på allt. Och ofta blir vi hemma istället. Så här sitter jag och tycker lite synd om migsjälv. Dags att baka en kladdkaka eller poppa lite popcorn tror jag.

Plastfobi och kalas

Hon vill inte. Hon totalvägrar vid varje försök. Spottar, fräser och gråtgnäller. C har aldrig tagit napp. Flaska gick första gångerna när hon var bara några veckor. Vi nöjde oss med det och en månad senare vägrade hon.

Allt som är av plast vägrar hon. Leksaker, bitring, napp och flaska. Nu har vi fått några leksaker i trä och dem suger hon gärna på. Går det att tälja en napp i trä?

Mormor hennes har antagit utmaningen och försöker få henne att ta flaskan. Enligt barnmorskan är det mor- eller farföräldrar som oftast lyckas. Finaste försöker också. Det är ju trots allt han som oftast kommer ge henne flaska.

Målet är att hon ska ta den inom två veckor då Finaste och jag ska på 40-årskalas. Farbror ska sitta barnvakt och förhoppningsvis ska vi få skaka de lurviga halva natten. Eller hela.