En ny tid

När C fick sin diagnos så läste jag en del bloggar. Jag minns att jag förundrades över att många av dem bara tog slut. Jag minns hur jobbigt jag tyckte att det var att inte få veta vad som hände sedan. Klarar man sig igenom en leukemibehandling på två och ett halvt år? Hur tar man sig igenom det? Dag för dag, ibland timme för timme. 

Nu har C fått behandling i dryga två år. I somras hände något, vi hade semester igen. Vi fiskade krabbor, badade och lekte. Vi släppte oron en stund och fokuserade på kvalitetstid med familjen. På lyckan, glädjen och möjligheterna. Vi står på randen till att ha klarat de första två och ett halvt åren. Vi ser slutet av behandlingen. I december, då ska vår älskade unge slippa mediciner varje kväll. Då är en etapp över. 

Jag översköljs med minnen. Jag drunkar i tacksamhet. Jag har konstant tårar som bränner bakom ögonlocken. Jag har svårt att greppa att vi bara har ett halvår kvar. Jag håller C hårt i min famn, drar in hennes lukt i min näsa. Det är bara en gång till planerat att sätta nålen. En dag i taget, en timme i taget. Men framtiden finns där. Alldeles runt hörnet. Vi lever här och nu men det finns möjlighet att planera framåt.