söndag 10 januari 2016

Små kupade händer

Det har varit några riktigt tuffa veckor. Bastian fick vattkoppor precis innan jul och Cornelia fick börja på Zovirax igen. Fyra gånger om dagen måste hon ta Zovirax förebyggande för att inte utveckla vattkoppor. Hon tycker verkligen inte om smaken på Zovirax och måste stålsätta sig varje gång. Det gör henne dessutom illamående så hon har kräkts en hel del på sistone.

På nyårsafton inleddes dagen med feber så Finaste och jag övervakade, fasade för inläggning och isolering och pysslade om vår älskade C som var svag och inte orkade något mer än att ligga i soffan. Vi kastades tillbaka till hur det var för ett år sedan. Hur hon under en period i sitt liv bodde i soffan. Febern gick i alla fall ned och vi hade en otroligt lyckad nyårsfest. 

Läkarna ringde och berättade att C's blodvärden var extremt pressade och att hon förmodligen mår väldigt illa. Det gör hon fortfarande, hon kan helt plötsligt springa eller gå till toaletten för att kräkas. 

Olivia tog över vattkoppsracet ett par dagar efter nyår och hon har haft det mycket tuffare än B. B brydde sig knappt och verkade inte så besvärad. O har haft fler koppor och i både handflata som i slemhinnor. 

Igår när vi satt i bilen hela familjen så hulkar C till. Plötsligt finns inte en enda påse i bilen och jag får tag i en matlåda, för sent. 
C hulkar till igen och kräks. Hon håller sina kupade små händer och försöker fånga upp kräket. Det rinner längs med hennes jacka och hon möter min blick sedan kräks hon igen. Och igen. Jag håller matlådan under hennes små händer och hon slappnar av. 
Blicken stannar kvar hos mig, sorgen. Jag vill inte kräkas mamma, säger hon om och om igen. Men blicken sa så mycket mer. 

Vi kör in vid en busshållplats och hoppar ut. Finaste torkar av, jag hjälper henne ur jackan, slänger matlåda och papper. Plötsligt står en kvinna framför mig med utsträckt arm, hon håller fram ett paket våtservetter. Jag tackar och känner hur ögonen tåras. Denna kvinna som kommer fram utan att veta i vilken situation vi befinner oss i. Utan att veta om vi spillt eller kräkts. Den kravlösa vänligheten. 

Vi åker hem. C gråter för att hon har ont i skelettet, ont i ben och skriker av smärta om vi lyfter henne under armarna. C och jag kryper upp i soffan och vilar, myser. Finaste tar med B & O till pulkbacken. Dagen blir bra igen. 

Jag syr superhjältetröjor till mina superhjältar.


4 kommentarer:

  1. Stackars C :( Tufft med illamåendet. Hoppas att hon snart får må bättre.
    Skönt att vattkoppsperioden är över för O och B.

    Jag önskar er hela familjen, att den förhoppningsvis snart stundade våren för med sig bättre mående, speciellt för kämpen C.

    Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina du! Vi håller tummar och tår. I dag blev det akuten så jag sitter hemma men Olivia och oroar mig.

      Radera
    2. Usch då, Hoppas det är bättre nu 💕

      Radera
    3. Usch då, Hoppas det är bättre nu ��

      Radera