Igår åkte vi till en sjö och badade, idag har C fått cellgifter intravenöst och intramuskulärt. Det är tvära kast. Vi hoppades på en kväll vid sjön men en halvtimme innan vi skulle få åka hem idag så fick C hög feber, så istället blir det en natt på sjukhuset. En oförberedd natt. Vi har numera alltid en övernattningsväska packad men den låg kvar i bilen.
Jag har gråtit mig igenom veckan. Det har varit tufft och bara blivit värre. Min älskade dotter får gå igenom så mycket som man inte ska behöva göra, någonsin. Hon är två år. Medicinen hon fick för en vecka sedan har tillsammans med annan skit gjort att hela hennes rumpa är skinnflådd. Det började med små prickar, som blev blåsor och som sedan sprack. Att byta blöja och få med all hud när man torkar är inget någon vill uppleva. Det har nu pågått i fem dagar i mitt liv.
Jag tyckte det kändes hemskt att byta blöja med handskar på mitt barn. Men vi vill ju inte få cytostatika på huden. Vi vill ju inte råka få en droppe av det som de sprutar mitt barn full av på huden. Jag sätter på mig handskar när jag byter blöjan i samband med behandlingarna, för det är så man gör. Jag låter det bli vardag. Men jag kan inte låta detta bli vardag.
I helgen kom några nära vänner på besök och jag kom på mig själv att nästan undvika dem. Det blev för känslosamt och tårarna brände bakom ögonlocken. Känslostormen som öste över mig kom helt oförberett. Precis som jag är oförberedd på att jag ska spendera natten på sjukhuset.
Klockan är strax efter 21 och jag tänker lägga mig nära nära och lukta på C's huvud. Snusa på det fjuniga håret och somna med henne i min famn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar